när tiden är rätt ska jag plocka upp dig

Jag vill att det ska vara besvärligt; jag vill riskera mitt liv för den. Jag vill ha den slags kärlek som väcker mig klockan 3 på morgonen. Jag vill ha kärlek som sårar, kärlek som jag måste slita för. Jag vill ha kärlek som testar mig. Jag vill ha den slags kärlek som är svår att finna, och svår att hålla och aldrig lätt. Jag vill ha den slags kärlek där man blir sårad. Jag vill ha kärlek som får mig att gråta. Jag vill att det ska hålla även om det tar mig igenom min värsta mardröm. Men mest av allt vill jag ha den slags kärlek som är värt allt det dära.

Jag tror att jag har den kärleken.

Livet går som i en spiral neråt.
Jag tror ingen kan få mig att må bra vid såna här tillfällen.
Jag tänker för mycket, jag bryr mig för mycket.
Jag mår inte bra idag.

En knapp månad kvar av det som ska föreställa mitt sommarlov, min sommar för det här året. Det är som om en strunt samma-känsla tagit sig in i min kropp och bosatt sig där för jag orkar inte bry mig så mycket om mina dagar längre. Jag vet vad jag vill men ändå blir det inte så.

Jag hatar att drömma och sedan vakna mitt i allt.
För visst är det retligt när man drömmer något underbart och väcks av att katten nosar en i ansiktet, eller när ens mamma väcker en för att säga att det snart är skola? Jag hatar att drömma om kärlek, och att drömma att allting slår in exakt som man vill, och sedan vakna och inse den hemska verkligheten.
Hatar det faktum att inse att han inte vill ha en, drömprinsen som man så länge saknat. Det låter töntigt jag vet, men vem vill inte kunna leva i sin dröm?
Man säger att man ska glömma honom, men han är ändå där?
Han lever inte i din verklighet, men i drömmarna är han underbar.
Visst du får förväntningar som trampas ner direkt, men det finns ändå där?

Det är väl det som kallas hopp?

.. och jag hatar ordspråket: det är inte fallet som gör ont, det är när man slår i marken.  För troligtvis dör man snabbt, känner en hundradels sekund smärta, men man dör fort.  Men fallet å andra sidan, desto längre man faller, desto mer höjs rädslan.  Åh jag hatar höjder, jag hatar känslan av att veta att man kan falla,  tänk att falla, och falla, och aldrig slå i marken. Tänk att falla ner, i en evighet mot en svart avgrund. Tänk att falla, ner mot en svart avgrund och inte veta när det smäller, när marken är där och allt är över. Om jag tänker efter skulle jag nog se fram emot att slå i marken,  för då skulle allt vara över, all rädsla, allt ovetande, allt skulle äntligen vara över. --------------------------------------------------------------------------------------

Ibland känns det som att det skulle varit väldigt skönt att bara få börja om,
jag skulle göra allt för att få vara hos dig igen.
Men ja, jag vet, det är bara drömmar som aldrig kommer att slå in.
Jag vet det är bara mina tankar och drömmar som vandrar iväg för långt ibland,
ibland kan jag inte hejda mig, men vad vore livet om man inte fick dagdrömma?
Jag hade gärna funnit en plats där jag kunde slänga mig
bland hundratals blommor och sväva bort i mina tankar.
Fast vad fasansfullt att sväva bort så långt att man glömmer bort vad som är verklighet, och vad som inte är det?
För något av det värsta jag vet är att drömma en underbar dröm,
och vakna och inse vad det faktiskt var.
En dröm, en dröm så långt borta.
Men tänk om man kunde börja om, radera alla drömmar,
alla gånger ens hjärta blivit krossat och varje gång man fällt en tår
på grund av den sorgliga verkligheten som aldrig kommer förändras ändå?
Vi behöver alla en ny start, för att ta vårat förnuft tillfånga.
Och tänk att få somna, drömma en underbar dröm,
och vakna i den och finna den som ens verklighet?

Förlåt, nu är det dags att vakna.

©

Tårar av is, kyla som sprids nerför ryggraden.
Rysningar över hela kroppen, är det såhär det känns?

Fjäderlätt, tunn som ett höstlöv.
Vi känner ingenting längre, vi tynar bort.
Är det såhär det känns?

som får mig att rita små hjärtan överallt utan att jag vet det.

Livet leker men som jag sagt innan är man med i leken får man leken tåla. Världen snurrar, stanna, dansa med mig i en simpel symfoni. Jag såg ett ansikte, konturer av något jag saknat så länge, och jag minns nu varför jag ej ville gå hit igen. Varför tog du mig hit? Jag känner det bränner inom mig medans vi rör oss så graciöst vi förmår över golvet. Har du funnit det du sökte? ©

Jag blir äcklad seriöst nu
jag förstår inte hur hon kan förtrolla bra folk med sin snuskigt patetiska falskhet

Jag kan bara inte förstå att någon som egentligen inte känner henne
kan säga 'jag älskar dig' och jag har kännt henne för länge
 för att någonsin älska henne igen
och det där 'igen' ordet får mig att skämmas

där fick ni mitt erkännande jag kanske älska henne förut och jag skäms!
Någon som ljuger så att dom tror dom själva
det är fan idioti.

och ni får säga 'eh du är bara avundsjuk'
ni får slå ner mig om ni älskar henne så mycke
men fy fan jag tror jag dör
visst att det kan ta emot

va med henne och älska henne hur mycke ni vill
det kommer bara inte få mig att tycke bättre om er
ni behöver bara vänta och se
men jag har varnat er

jag skriver säkert massa fel nuu
Men jag pallar inte bry mgi
jage trött
    o förbannad

Sen kunde jag inte röra mig mer. Det var lite jobbigt men gjorde inte så mycket så länge det fanns teve på rummet. När den togs ifrån mig övergick jag till att titta ut genom fönstret. Så gick åren. Sen dog jag.

Jag och Klara ska spela lite runt stan imorgon för att tjäna ihop pengar till Way out West biljetter. Kan tyckas töntigt, löjligt, onödigt, men för oss (mig) är det allt jag vill just nu. Att se någon spela live ger en sån jävla kick, speciellt musik man verkligen tycker om. Och musik är verkligen det viktigaste i mitt liv, och att spela musik för att få se andra spela musik känns ganska naturligt. Dock tycker jag att det är ganska jobbigt att ställa sig på gatan och spela, men egentligen utsätter man sig för samma sorts exponering, eller vad man nu kan kalla det. Men, fan, jag ska på den här festivalen, så jag skiter i om det är jobbigt ibland.

Ensam kvar, men stark ändå
Livet var nog aldrig menat för oss två
Inget varar förevigt, inget håller föralltid
Men så länge det finns ett hopp, finns det en framtid

Tårarna rann så fort du försvann
Jag saknar de stunder du tog mig i hand
Men har lärt mig att le när stunderna är svåra
Måste sluta blicka tillbaks till de stunder som var våra

Livet har mer att ge än det här
Måste finna mig själv, ta reda på vem jag är
Alla har en plats, måste finna min
För är trött på att känna våta tårar på min kind

Det finns en mening med allt, så måste tro att det blir bra
Vill inte känna som jag känner idag
Inget är ditt fel, det var bäst som det blev
Men kan inte påstå att jag är lyckligare över det

Jag mår ofta kasst, men döljer min smärta
Gjorde om samma misstag och lurade mitt hjärta
Jag vet att du har gjort ditt val men glöm aldrig bort vad jag gav
Jag såg inga fel, kanske blunda jag för hårt
För att gå vidare nu har blivit hyfsat svårt

Ord utan mening, tårar utan slut
Jag vet att det aldrig blir som det var förut
Är lämnad i smutsen av det fina livet gav
Och det enda jag vill är att få mitt liv tillbaks

Du gjorde inget fel, du var ärlig
Men det tar hårt när man förlorar sin kärlek
Det kommer att ta tid men jag vet att det blir bra till slut
Även om det just nu ser mörkt ut

Trodde på kärlek men hade fel
För det fick mig bara att sakna en del
Kanske måste sluta söka för att hitta rätt

Jag vill leva, men inte såhär

En till sömnlös natt har gått förbi och en till dag gryr men ingenting kommer bli annorlunda, ingenting nytt
Du misslyckades aldrig att fånga mig, du var alltid vid min sida

Men du kan inte hjälpa mig nu, du kan alltid försöka men du skulle inte veta hur
Jag skulle flyga ut härifrån, om jag visste var vingar får luft
Jag tror inte du kan hjälpa mig nu

Det vore taskigt att hålla dig väntandes, att ha dig vid min sida
För du kan inte hjälpa mig nu, du kan försöka men du skulle inte veta hur
Brusten bakom reparerad, brusten och jag bara bryr mig inte
Brusten och du kan inte hjälpa mig nu

Jag kan inte sluta blogga. :C
Jag önskar att mer av mina vänner hade bloggar. Det vore ett bra sätt att få lära känna dem, bättre. När jag bloggar känner jag mer som mig själv än någonting annat. Jag antar att jag bara är van att, nästan anonymt, uttrycka mig själv genom ett tangentbord. Kanske när andra personer bloggar så är dem deras riktiga jag, och inte den personen dem försöker vara i riktiga livet. En del av mig har mognat mer än en annan. Mycket mer. Jag behöver bara få den andra delen av mig mogna lite snabbare.

Det är så det känns just nu,
och jag vet inte varför.

Jag vill inte vara så grå och ibland så känns det bara som att jag vill vara osynlig och omänsklig. Fast vem är egentligen mänsklig? Vad är man när man är mänsklig? Galen? I så fall är jag nog mänsklig. För jag tror jag är lite galen. Galen av längtan, galen av kärlek, galen av dig. Dig dig dig.

Du och Jag, hör du inte hur det låter? Galet, helt fullkomligt galet underbart. Du får mig att känna saker jag inte trodde var möjligt, du får min kropp att sukta på ett sätt som inte går, du gör mig vacker fastän jag är född ful.

Kom hit och gör mig vacker, kom hit och ge mig färg. För jag har tröttnat på att vara grå. Jag vill vara sprudlande med färg precis som du, och jag vill lysa som om jag vore sommar. För jag vet att när du står vid min sida så lyser jag som om världen skulle gå under, som om det var ljuset för mitt liv, som om jag ville visa att du var min och kom inte nära för då bränns jag.

Lyser du också ibland? Är du mänsklig, eller är du fantasi? Är du som i sagorna, ”too good to be true”? Du är i alla fall min prins, du är min hjälte, du är mitt slut på sagan. Bara mitt egna lilla slut.

Allt går fel, ständigt. Hela tiden. Det var längesen jag såg en ljuspunkt i tunneln och kände att det var okej, att jag var okej. Just nu känns det som om att varje dag jag lever tar död på mig. Bit för bit slits jag i bitar. Jag förstår knappt meningen med det här längre. Det sårar bara. Det gör bara ont. Ni är likadana allihop.

Och jag talar från djupet av mitt hjärta när jag säger att det känns som om jag är ensam kvar på jordklotet.

älskar att hitta ny musik att lyssna på lära sig nya texter utantill stampa med i takten

älskar inte när folk snackar bakom en istället för framför en

Men jag älskar dig, och jag accepterar det faktum att du bara ser mig som din vän.
För jag är glad att jag ens är det. Puss.

Och ditt hjärta undrar om det inte är en tragedi att två människor som har planerat ett liv tillsammans träffas fyra år senare och hälsar med en nick.

Nu var alla inlägg borta igen.
Har fått för mig att jag ska börja blogga mer seriöst än jag gjort tidigare.
Varför vet jag inte, det kanske är den där bekräftelsen som spökar nu igen.
I alla fall. Nu kör vi det här från scratch. Än en gång.
Så jag börjar med att presentera mig själv nu då, det här är jag (tror jag).
Jag heter Jessica, är hela femton år och har tänkt förgylla världen med min existens ett tag till.
Jag tycker om att ligga i min säng med datorn och lyssna på musik.
Trots detta försöker jag hålla min högra hjärnhalva igång genom att fotografera,
skriva poesi och musik samt kolla i en mängd olika modetidningar,
se mycket film och läsa så mycket böcker jag hinner för att få inspiration till allt mellan himmel och jord.
Och här kommer ett stort men; jag tänker inte börja blogga om mode och leka viktig och "jag kan allt!" för det.
Det här är min blogg och jag tänker skriva om det jag vill, mina tankar osv.
Ta det mesta i livet med en nypa salt, även mig och en del av det jag skriver.
Vissa dagar är bättre än andra och det kommer antagligen att påverka det jag skriver.
Anyway, nu blev det här lite tråkigt och okontrollerat men sån är jag.
Hoppas att ni läser. Fred och kärlek.