Jag hatar att drömma och sedan vakna mitt i allt.
För visst är det retligt när man drömmer något underbart och väcks av att katten nosar en i ansiktet, eller när ens mamma väcker en för att säga att det snart är skola? Jag hatar att drömma om kärlek, och att drömma att allting slår in exakt som man vill, och sedan vakna och inse den hemska verkligheten.
Hatar det faktum att inse att han inte vill ha en, drömprinsen som man så länge saknat. Det låter töntigt jag vet, men vem vill inte kunna leva i sin dröm?
Man säger att man ska glömma honom, men han är ändå där?
Han lever inte i din verklighet, men i drömmarna är han underbar.
Visst du får förväntningar som trampas ner direkt, men det finns ändå där?

Det är väl det som kallas hopp?