.. och jag hatar ordspråket: det är inte fallet som gör ont, det är när man slår i marken.  För troligtvis dör man snabbt, känner en hundradels sekund smärta, men man dör fort.  Men fallet å andra sidan, desto längre man faller, desto mer höjs rädslan.  Åh jag hatar höjder, jag hatar känslan av att veta att man kan falla,  tänk att falla, och falla, och aldrig slå i marken. Tänk att falla ner, i en evighet mot en svart avgrund. Tänk att falla, ner mot en svart avgrund och inte veta när det smäller, när marken är där och allt är över. Om jag tänker efter skulle jag nog se fram emot att slå i marken,  för då skulle allt vara över, all rädsla, allt ovetande, allt skulle äntligen vara över. --------------------------------------------------------------------------------------

Ibland känns det som att det skulle varit väldigt skönt att bara få börja om,
jag skulle göra allt för att få vara hos dig igen.
Men ja, jag vet, det är bara drömmar som aldrig kommer att slå in.
Jag vet det är bara mina tankar och drömmar som vandrar iväg för långt ibland,
ibland kan jag inte hejda mig, men vad vore livet om man inte fick dagdrömma?
Jag hade gärna funnit en plats där jag kunde slänga mig
bland hundratals blommor och sväva bort i mina tankar.
Fast vad fasansfullt att sväva bort så långt att man glömmer bort vad som är verklighet, och vad som inte är det?
För något av det värsta jag vet är att drömma en underbar dröm,
och vakna och inse vad det faktiskt var.
En dröm, en dröm så långt borta.
Men tänk om man kunde börja om, radera alla drömmar,
alla gånger ens hjärta blivit krossat och varje gång man fällt en tår
på grund av den sorgliga verkligheten som aldrig kommer förändras ändå?
Vi behöver alla en ny start, för att ta vårat förnuft tillfånga.
Och tänk att få somna, drömma en underbar dröm,
och vakna i den och finna den som ens verklighet?

Förlåt, nu är det dags att vakna.

©