Jag vill inte vara så grå och ibland så känns det bara som att jag vill vara osynlig och omänsklig. Fast vem är egentligen mänsklig? Vad är man när man är mänsklig? Galen? I så fall är jag nog mänsklig. För jag tror jag är lite galen. Galen av längtan, galen av kärlek, galen av dig. Dig dig dig.

Du och Jag, hör du inte hur det låter? Galet, helt fullkomligt galet underbart. Du får mig att känna saker jag inte trodde var möjligt, du får min kropp att sukta på ett sätt som inte går, du gör mig vacker fastän jag är född ful.

Kom hit och gör mig vacker, kom hit och ge mig färg. För jag har tröttnat på att vara grå. Jag vill vara sprudlande med färg precis som du, och jag vill lysa som om jag vore sommar. För jag vet att när du står vid min sida så lyser jag som om världen skulle gå under, som om det var ljuset för mitt liv, som om jag ville visa att du var min och kom inte nära för då bränns jag.

Lyser du också ibland? Är du mänsklig, eller är du fantasi? Är du som i sagorna, ”too good to be true”? Du är i alla fall min prins, du är min hjälte, du är mitt slut på sagan. Bara mitt egna lilla slut.