Allt går fel, ständigt. Hela tiden. Det var längesen jag såg en ljuspunkt i tunneln och kände att det var okej, att jag var okej. Just nu känns det som om att varje dag jag lever tar död på mig. Bit för bit slits jag i bitar. Jag förstår knappt meningen med det här längre. Det sårar bara. Det gör bara ont. Ni är likadana allihop.

Och jag talar från djupet av mitt hjärta när jag säger att det känns som om jag är ensam kvar på jordklotet.